I Killahusets trädgård växer ett 100-tal rosor i träden. Det är framför allt fruktträden som fått bli ställning till skuggtåliga klättrare som gillar att sträcka sig mot höjden. Ovan är det ´Albertine` som lever i fredlig samexistens med Husmodern, ett robust matäpple. ´Paul Transon`, också en wichuranaklättrare, planterades förra året vid ett plommonträd:
´The Garland` är en väldoftande och rikblommande klättrare från 1835, även den planterad förra året:
Om knappt två veckor börjar rosfesten på Österlen! 6 – 8 juli firas rosen i en hejdundrandes fest. Fram till dess kommer jag varje dag att presentera några av de närmare tusen olika rosorna som växer i Killahusets trädgård. Tisdag till söndag är det guidad visning kl. 17.00 bland rosorna för dig som är på Österlen. För nu blommar rosorna som vackrast, prakten är överdådig!
Ovan syns `Märchenland´, en polyanthahybrid från 1951. Jag hittade den för många år sedan, uppgrävd med trasiga rötter och slängd på en trottoar i Lund. Plantorna, de var tre, hade kasserats av husets nye ägare och skulle ersättas av nya, mer moderna rosor. `Märchenland´ är en rikblommande ros med underbara, ädelroslika knoppar i klart rött som slår ut i stora löst fyllda blommor i rosa som övergår till blekt rosa.
Rosor är inte bara blommor. Knoppar och blad, ja, även taggarna kan många gånger vara intressanta, ge karaktär åt växten. Här har ´Treasure Trove`, en fröplanta av Filipesrosen `Kiftsgate´skjutit upp ett spjut med dekorativt bladverk i intensivt roströd ton:
I natt regnade det återigen. Ulrich Brunners våta blommor hänger tungt i rabatten:
Rosorna slår ut för fullt, många som inte ska blomma förrän om två -tre veckor är redan igång, så nu tjuvstartar jag också och öppnar Killahusets trädgård på söndag, 17 juni. Vi samlas kl. 16.00 och botaniserar bland de utslagna rosorna, framför allt de som upptäckts under den pågående inventeringen av gamla rosor på Österlen. I fokus står ”Knoppar, blad och taggar – rosens mer okända sidor”. Naturligtvis ska vi också titta på blommorna och supa in deras underbara dofter!
Varmt välkomna!
Ps. bilden visar Blush Damask, som namnet säger är det en damaskros. Damaskrosornas hemland är Iran. Där har Rosa damascena odlats i tusentals år, rosorna tillhör de mest doftrika av alla, och används i tillverkningen av rosenvatten och rosenolja. Blush Damask är en ros som vi upptäckt på flera ställen under inventeringen på Österlen. Den växer ofta i stora, höga buskage, kan breda ut sig på ansenliga ytor genom sin förmåga att slå rotskott. Just rotskotten har naturligtvis också bidragit till att rosen spridits från människa till människa, och hamnat i många täppor och haver, som trädgård heter på gammalskånska.
Rubriken är ett lån från Richard Brinsley Sheridan. Så här välkomnade han besökarna till sin trädgård:
”Please come into my garden. I would like my roses to see you.”
Och du, kära bloggbesökare, är välkommen att hälsa på de första rosorna som slagit ut i Killahusets trädgård.
Först mötte du en okänd mutation av en pimpinellros, underbar med sina enkla, starkt doftande vitrosa blommor.
Nedan är också en pimpinell, troligtvis en Husmoderrose, som vi hittat i Viarp under den pågående rosinventeringen på Österlen:
Marguerite Hilling, en härlig sport av vita Nevada. I stamträdet finns vildrosen Rosa moyesii:
`Aicha´är uppkallad efter profeten Muhammeds älsklingshustru. En sagolik tidigblommande ros av danske förädlaren Valdemar Pedersen:
En okänd fröplanta från en högväxt buskros som inventerats i Borrby:
När jag hade satt de första plantorna i Killahusets trädgård, sa min mor häpet: ”Tänk att du kommer ihåg mormors älsklingsväxter!” och pekade på den kaukasiska förgätmigejen och snöbollsbusken. Faktum var att jag inte hade tänkt på det, inte medvetet i alla fall. Men mormor Anna Wressels stora, parkliknande trädgård och plantor måste ha funnits i mitt inre, för just de plantorna skulle jag absolut ha i trädgården.
Nu blommar de igen, för tjugonde året, och alltid samtidigt. Snöbollsbusken, som har blivit flera, för den är så lätt att föröka, har blivit till ett mindre träd, och nere på marken lyser förgätmigejens små blå ögon i halvskuggan.
Nej, mormor, jag har inte glömt dig. Du och dina plantor finns med mig i trädgården.
Nu har mormors snöbollsbuske, Viburnum opulus `Roseum´, fått sällskap i trädgården av en mer ovanlig japansk släkting, Viburnum plicatum `Mariesii´.
I dessa Linnétider kan det noteras att den japanska snöbollsbusken introducerades till Europa av Carl Thunberg, aven kallad Japans Linné. Mitt hjärta klappade lite extra när jag såg den första blomman, den rent vita färgen känns högtidlig, nästan sakral, som om man vill sänka rösten och tala lite tystare i dess närhet.
Syrenerna doftar, vallmon är sprickfärdig och näktergalen är ja, just det, galen… Lika galen som en själv över att få leva i den vackraste tiden av alla, den ljuva försommaren. Näktergalen anlände för två veckor sedan, jag har hört att samma par återkommer år efter år, kanske har fru och herr näktergal varit i Egypten, där jag själv tillbringar vintern. Morgon och kväll flyger fågeln från träd till träd, sjunger in sitt revir och om den hör något ljud från oss människor eller ett mjau från Lilla Katten, så plockas det genast upp och blir till nya, halsbrytande drillar.
Den sprickfärdiga vallmon – en tätt fylld Papaver orientale - hör till mina favoriter. De tunga knopparna på ormlika stänglar ser ut som spermier på jakt efter något att befrukta i sitt gröna vallmohav.
Husmodern, det gamla underbara äppelträdet, har blommat ikapp med det nyplanterade Snödroppsträdet i helgen. I en trädgård måste det finnas träd i alla generationer, både unga och gamla. Ingen vet när Husmodern planterades, hon var ett av fem träd som fanns i trädgården när vi köpte Killahuset. Ett bättre matäpple finns inte! Det är stort och matigt, fast och friskt, kan plockas sent på hösten och förvaras länge. Husmodern växer under den jättelika pilen som under många decennier, kanske ett sekel, har tvingat henne att böja sina grenar mot marken.
Snödroppsträdet Halesia hör till ett av vårens nyförvärv. Stora, vitrosa blommor hänger som tunga droppar under grenarna.
Snödroppsträdet är tillägnat min dotter Janna. Förra veckan blev hennes kusiner Ida och Stina gudmödrar till ett Sibiriskt korkträd och en Maackia. Jag tycker om att ha ett personligt förhållande till mina träd och växter.
Utan hjälp skulle det vara omöjligt att klara av en så här stor trädgård. Idag har flickorna Nicole, Amie och Kim varit här ett par timmar under eftermiddan och hjälpt mig att ställa iordning den äldsta delen av trädgården. Här har de blivit fotograferade framför husmodern.
Egentligen är löjtnantshjärtat inte ett, utan flera: de hänger i en läckert rosa rad efter varandra och tvingar den mjuka stjälken att böja sig mot marken. Löjtnantshjärta, Dicentra spectabilis, ger intryck av att ha funnits i våra trädgårdar sedan urminnes tider. Men växten introducerades så sent som 1851, och då odlades den inomhus i kruka!
Jag lade mig platt på marken och riktade kameran uppåt, för att först fånga ”svänget” i plantan:
och sen riktade jag objektivet mot ett band av rosa hjärtan som jag ville fånga i en närbild:
I samma veva som buxbomhäckarna skulle planteras på Killahuset pingsten 1986, fick jag syn på raden: ”Vår herre skapade min själ inga räta linjer!” Det låg helt i linje med våra egna tankegångar. Varför måste allting vara så fyrkantigt? Både i trädgården och livet för övrigt? Så buxbomsplantorna planterades i solrundlar och halvmånar i en design som slingrade sig i mjuka böjar fram och tillbaka på den ett par tunnland stora ytan.
Idag, mer än tjugo år senare, ser det ut som buxbomhäckarna alltid funnits där, sen slutet av 1800-talet när det blev väldigt populärt att anlägga stora buxbomanläggningar i bondeträdgården. När det var dags att börja klippa häckarna för första gången, fick jag rådet av Hans Högasten, som räddat en 1700-talsträdgård med buxbomhäckar från förfallet, att ta fram häcksaxen nån vecka före midsommar och ta mig an verket. Så har jag klippt häckarna i två decennier, ibland hoppat över nåt år, och de har blivit mycket vackra – men otroligt stora! Häromdagen läste jag om Lotte Möllers fina bok om Maryhill, trädgården som hennes föräldrar anlade i Lund. Där läste jag att den formklippta buxbomträdgården – Maryhills smycke – klipptes två gånger varje år, första gången i maj och sedan i augusti. Inspirerad av det här nya tipset, gick jag genast ut och utförde den första majklippningen av häckarna. Det är ett tungt jobb, det sliter på ryggen. Enda trösten inför den andra klippningen i augusti, är att rörelserna med saxen motionerar gäddhänget ordentligt!
Ett gott råd: Klipp aldrig buxbom i full sol. Välj en molnig eller småregnig dag.
På avstånd såg det märkligt ut. Vita prickar på bladen? Men det var bara vårt stora körsbärsträd som lät sina blommor falla som snö över trädgården. Särskilt effektfullt blev det när de vita, tunna bladen fastnade på guldhumlens sträva bladverk.
Guldhumlen, Humulus lupilus ”Aurea” , har varit en favoritväxt ända sedan jag såg den första gången i Per Leanders plantskola i mitten på 1980-talet. Mitt senaste projekt är att låta den klättra uppför tre stänger bland bambun nere vid dammen. Helst skulle stängerna vara höga som humlestörar, men tills jag hittar ett par sådana får den snabbväxande klättraren nöja sig med Granngårdens 2,5 m höga träpålar.
 | ylletotten på Att fånga ett löjtnantshj… |
 | sofie på Hej! |
 | Marie Joanson på Katalpa i vacker blom |
 | Eva på Katalpa i vacker blom |
 | Cesar på Killahusets buxbom: ”Vår… |
