Nu har mördarsniglarna krupit upp ur sina gömmor. Hungriga efter vintern, på jakt efter trädgårdens spirande grönska. Jag upptäckte den första igår, bland beståndet av kvanne. Och vid en närmare inspektion såg jag dem: Ett tjugotal hade samlats till vårfest, kravlade runt bland sitt slem och hade redan gjort slut på ett stort härligt blad.
Sniglarna älskar kvanne, Angelica archangelica, en tvåårig aromatisk ört som är en högväxt perenn på Österlen. Vill man veta var man har sina mördarsniglar, ska man plantera kvanne. De formligen kämpar om utrymmet på de smaskiga bladen. Mördarsnigel, förresten? Att naturen har utrustat den spanska skogssnigeln med en så förfärlig glupskhet, kan den ju knappast hjälpa. Däremot lockar snigeln fram mina mordiska sidor.
Varje morgon och kväll förvandlas jag till saxmörderska: Med bestämda steg närmar jag mig kvannebeståndet och klipp! klipp! klipp! avbryter jag brutalt sniglarnas måltid i hopp om att de inte hunnit lägga några ägg i marken. Metoden bär mig emot, det ska medges. Nu ska jag lägga ifrån mig saxen och istället prova giftet som finns att köpa i handeln. Återkommer med rapport från slagfältet.
Om allt fungerar som tillverkaren lovar, väljer de spanska skogssniglarna hellre giftet än växterna.
