En växt kommer aldrig ensam

Hoppa till kommentarer

Jag har levt med min trädgård i mer än tjugo år. Nästan en tredjedel av mitt liv. Idag har jag tänkt på hur nära vi egentligen står varandra, trädgårdens växter och jag. Här fanns ingen trädgård att tala om när vi kom hit, bara en mycket liten täppa framför längans boningsdel. Samt fem stora träd. Resten var ett par tunnland åker som väntade på att bli trädgård. Varje träd, buske och planta har jag eller några av mina närmaste planterat. Varje hål har vi grävt. Att gå en vårrunda i trädgården är som att hälsa på gamla bekanta. De flesta växterna har en historia, är förknippade med människor och platser: Ekarna från mitt barndomshem, Eksholm. ”Helges elände” – en vallmo som sprider sig våldsamt. Rosen Märchenland som någon hade grävt upp och kastat på en trottoar i Lund. Trumpetträd som är uppdragna från frön jag plockat i Washington. Sannas ros Minette, en av de första jag satte. Per Leanders perenner. Solveigs murgröna. Och idag, när jag var i Brantevik, fick jag en avläggare från Stures fantastiska blåregn, som klättrar längs hela staketet framför huset och är på väg upp i lyktstolpens topp. När blåregnet är på plats i min trädgård, kommer det alltid att påminna mig om dess givare.

I en trädgård är man aldrig ensam.  

”Helges elände” – Papaver orientale

4 kommentarer

Under Allmänt, Trädgård